pretty pon the inside, but she's a devil pon the inside

Helt slut efter en hel helgs jobbande. Egypten brännan börjar svika, liksom mycket annat i min vardag. Självhatet knackar på min dörr, men den här gången vägrar jag öppna. Vi skyller på hösten och dess mörka, kalla känsla. Jag är en trött varelse. Jag har glömt allt som jag borde komma ihåg. Inte ens kan jag hålla koll på tvättiden som jag brukade tycka var kul en gång i tiden. Någon dränkte mig i vattenpölen här borta. Jag minns ingenting. Men jag låter det inte dra ner mig den här gången.
Inte får man sova om nätterna heller. Hatar dessa högjudda grannar som kommer tillbaka efter sommaren/hösten som skriker en till sömns på en söndagsnatt. Är det verkligen värt det? Lägenheten är för liten. Jag kan snart inte andas här. Flytta? Ingen dum ide, men vad sägs om att hitta någonstans att bo först?
Kilona rasar, fast jag bara sitter och stirrar i väggen. Men jag tänker inte vara bitter idag. Inte heller i morgon ska jag låta det ta över. Inte dagen efter heller för den delen. Men det är inte min uppgift att avgöra det längre. Det har det adrig varit. Jag tar var dag som den kommer. Fast jag känner att jag behöver vara för mig själv och ta det lugnt, så skriker kroppen av ensamhet. Men det är inte det som är fallet.
Jag tänker le idag och fan ta den som sätter käppar i hjulet för mig den här gången.